Många anställda inom handeln har det tufft. Sju av tio butiksanställda jobbar deltid, trots att de flesta vill jobba mer. Antalet korta deltider under 20 timmar per vecka har ökat kraftigt och utgör nu 27 procent av alla anställningar. Kombinationen av allt kortare deltider och låga löner innebär att de faktiska löneinkomsterna är låga och att många har svårt att leva på sin lön. Uppräknat till heltid ger den genomsnittliga timlönen i detaljhandeln en månadsinkomst på 26 994 kronor, men om man tar hänsyn till sysselsättningsgraden så blir den genomsnittliga löneinkomsten endast 18 387 kr. Det innebär att ungefär en tredjedel av de som jobbar i detaljhandeln har en löneinkomst under fattigdomsgränsen.

Den innevarande avtalsperioden har kännetecknats av flera kriser som inneburit ytterligare påfrestningar för handelns anställda. Först covid-19 pandemin som ledde till att nästan tre av fyra förlorade arbetstid och inkomst, bland annat på grund av sjukfrånvaro, permitteringar och indragna extratimmar. Slimmad bemanning innebar samtidigt ökad arbetsbelastning för kollegorna som var kvar på arbetsplatserna. Därefter Rysslands krig mot Ukraina och den kraftigaste inflationen vi sett på 30 år. Det är inte bara el och drivmedel som blivit dyrt, även matpriserna har stigit kraftigt. Eller vad sägs om 70 spänn för ett paket Bregott? Sammantaget har det lett till en kraftig urholkning av handelsanställdas realinkomster och köpkraft. Många har i dagsläget inte råd att köpa varorna de säljer.

Den svenska handeln har dock gått stark genom kriserna med rekordhöga vinster. Både under 2020 och 2021 slog handeln nya lönsamhetsrekord och rörelsemarginalerna ökade från mellan 2 och 2,5 procent till mellan 3,5 och 4 procent. Avkastningen på eget kapital i branschen ökade kraftigt och soliditeten steg också. VD-lönerna inom handeln höjdes med 21,2 procent 2021. Även om handeln precis som andra branscher kommer påverkas av lågkonjunkturen går handeln in i den utifrån en styrkeposition. Historisk erfarenhet visar också att handeln, särskilt med dagligvaror, kan antas klara sig bättre och vara mer stabil genom lågkonjunkturen eftersom många av branschens varor betraktas som nödvändigheter av hushållen. Vi ser också indikationer på att vissa företag till och med ökat sina marginaler genom att med inflationen som ursäkt höja priserna mer än nödvändigt.

Mot bakgrund av den ansträngda situation som råder för många handelsanställda och företagens starka utgångsläge är det motiverat med större löneökningar jämfört med tidigare avtalsperioder. Detta har tidigare framförts av facken inom industrin, och samma gäller inom handeln. Under pandemin har de anställda fått betala ett högt pris, både ekonomiskt och genom sämre arbetsmiljö, medan företagen gjort stora vinster. För att även handelns anställda ska klara sig genom lågkonjunkturen behöver företagen ta ökat ansvar och prioritera fler timmar och högre löner till de anställda. Det är dessutom viktigt för att köpkraften inte helt ska urholkas.

Det är fullt möjligt att ge större löneökningar utan att riskera ytterligare prisökningar, vilket måste undvikas. För att handelns anställda och breda löntagargrupper ska få reallöneökningar på sikt är det avgörande att inflationsbrasan inte eldas på. Det är ju den som för tillfället gräver de djupaste hålen i såväl löne- som pensionskuvertet. Därför är LO-samordningens krav på 4,4 procent i löneökningar med en låglönesatsning både välkommet och nödvändigt.  

Men för många handelsanställda räcker det inte för att kunna leva på sin lön. Det krävs också fler timmar på kontraktet. En handelsanställd med genomsnittslön ökar sin inkomst med drygt 700 kronor i månaden om hen får jobba en timme mer i veckan. Det är mer än nuvarande kollektivavtals löneökning på 580 kronor i månaden för en heltidsanställd år 2022. Det kan också vara skillnaden mellan att ha råd med mat och hyra, eller att inte ha det.

Ska handelsanställda kunna leva på sin lön? Det är frågan den här avtalsrörelsen handlar om.